Musikmaskiner från förr
10/04/16 17:01
Phonoliszt Violina
Besökte nyligen Deutsche Museum i München. Det är världens största tekniska museum med utställningar som täcker mänsklighetens hela tekniska och vetenskapliga utvecklingshistoria.
Vad som intresserade mig mest var musikavdelningen och dess självspelande instrument, synthar och hela Siemens-Studio für electronische Musik som var i drift från mitten av femtiotalet till en bit in i sexiotalet. Den mest snygga och välljudande apparaten var dock den självspelande piano & violinmaskinen Phonoliszt Violina från ca 1912. Modellen återfanns ofta i biosalonger under stumfilmstiden och i lobbier på lyxhotell.
Tidigare har jag tyckt att dessa maskiner har spelat upp musik livlöst och mekaniskt. Nu tycker jag det är tvärtom. Intresset vaknade nog när jag nördade in mig i Tacos version av Puttin on the Ritz. I andra halvan av låten övergår den till en mycket europeisk rap och ett collage av olika Irwing Berlin-låtar, bl.a Alexander's Ragtime Band som spelas i ett slags positivhalar-manér. Kanske det där livlösa och mekaniska hade något genuint och äkta över sig trots allt? Lyssnar man på gamla stenkakor från förr, är ljudet alltid filtrerat genom den tidens tekniska begränsningar vad det gäller ljudåtergivning. Med ett gammalt positiv eller självspelande piano däremot får man höra musiken exakt så som det lät för hundra eller tvåhundra år sedan.
Nyligen blev också Wintergatans självspelande Marble Machine en viral succé som med hjälp av 2000 metallkulor spelar musik med en instrumentering bestående av vibrafon, trummor och bas.
Alla dessa maskiner är föregångare till vår tids sequensers - programmen man programmerar melodier i. Och kanske är inte jag den enda som skulle vilja programmera musik på riktiga instrument nu när alla världens musikinstrument finns digitalt ett mus-klick bort. Helst skulle jag dock vilja ha en självspelande röst!